viktiga tankar

Berättad med tillstånd av och efter genomläsning av "Maria".

Hunden kallades för tjejen. Vi kan kalla ägaren Maria. Du har säkert sett henne, eller snarlika Marior, på busshållplatsen, utanför Systemet, på parkbänken. Med nasal men samtidigt ovårdat skränig röst har hon hejdat dig, duat dig, och bett om en tia eller en cigg. Ibland har hennes hund varit i hennes släptåg. Hunden med de klokaste ögonen som sett allt, men samtidigt ingenting. De flesta väjer, men Maria är van. Hon visar sig varken sårad eller arg, med samma tonfall och tirad vänder hon sig med hjälpsökande utsträckta händer till nästa som nyfiket eller luttrat betraktar henne i förbifarten i färd med att komma i kapp sina egna viktigare liv.

Den här Marian, har varit en vacker sneögd blondin. Numera hänger håret mest i feta tester kring ansiktet. Ögonen med de dubbla ögonlocken är kantade av smetig mascara som får de blekta ögonfransarna att klumpigt spreta som flugben. Ögonen är egentligen vackra och vittnar om hennes ursprungliga skönhet men hon fäster numera sällan blicken mot någon tillräckligt länge för att de ska hinna upptäcka det. Det var fem år sedan hon lämnade sin hemstad för Clas skull. Hon och labradorflickan Tjejen.

Maria har få vänner kvar. Hennes umgängeskrets är bra dagar strax efter pension bestående av klientelet på kvarterterets pup. Där ölen kostar 19 kronor styck. Ibland sitter Tjejen bunden utanför. Maria brukar försöka komma ut med lite matrester och hon tycker ibland att hunden granskar henne, ser igenom henne och ser lite medlidsam ut. Tjejen är tyst och finner sig i att sitta bunden tills Marias pengar och gratisomgångar är slut och matte med lätt darrande händer knyter upp kopplet för att utan ett ord återvända hem. Hem till den nedsmutsade lägenhet hon delar med Clas. På puben brukar de skämtsamt omtala henne som grevinnan då hon i berusat tillsånd och ett sårbart skede faller ur rollen och med sätt och tonläge blir någon annan, talar som en person ur en annan klass. "Höhö, kolla in grevinnan, hon låter ju riktigt bildad" kan Clas säga i baren när han slarvigt sträcker henne ölen. Med illa dolt förakt spanar bartendern på rutin in henne nedanför hakan men vänder sig om med en min av öppen avsmak. För ett ögonblick hade han i skuggorna tyckt att hon hade varit något annat än den förfallna människospillra hon var. Men det var ju bara kvarterets Maria.

När Maria halvt ramlade in genom dörren väntade hennes labrador tjejen på henne. Svansen gick som trumvirvlar och hunden gäspade högljutt. Hon var nödig och framför allt ville hon sträcka på benen och komma ut ur den instängda rökiga lägenhet där hon väntat på sin matte. Hungrig var hon inte. Hunden och matte hade en tyst överenskommelse om att hon åt när hon var hungrig ur den säck med torrfoder som låg på golvet. Golvet var täckt med aska och fimpar och foderkulor som rullat ur säcken. Därför brukade tjejen ha en grå mustach då det hände att hon skapade sig en uppgift hemma genom att förfölja och plocka upp och lägga tillbaka kulorna i säcken. Labradorens trampdynor var grå av aska och piptobak, men det gjorde ingenting då Maria i ett anfall av djup melankoli hade målat alla golv i lägenheten svarta. Nattsvarta. Precis som hennes liv. Det enda som höll henne uppe var hunden. Tjejen som var den enda levande varelse i stan som känt Maria sedan tidigare. Tjejen som när de lämnade Marias barndomshem varit en ung yster unghund med fin stamtavla och goda anlag för vidare träning. De hade haft goda förutsättningar och framtidsutsikter båda två. Innan Clas. Innan spriten. Innan ... allt.

Maria visste att hon var förfallen. Henens stripiga lugg avtecknade sig i portens glasruta när hon lämnade huset. Ögonen var rödsprängda och en vagel var på väg att bryta ut i högerögat. Det spände. Hon ägnade en bitterljuv sekund åt att tänka tillbaka till moderns skönhetscremer från Oriflame, hur hon var uppfostrad att en fin ärbar kvinna aldrig visade sig utan smink och aldrig med skuggor under ögonen. I Marias barndomshem var allt perfekt på ytan. Man var väluppfostrad, kunde konversera om rätt saker och precis som i en dans göra och säga saker i exakt rätt ögonblick. Maria hade ägnat år av sitt liv att försöka bli den som föräldrarna väntade sig, och hon bemästrade sin skådespelartalang tills den dag hon träffade Clas som bara var på genomfart som trubadur på hotellet. Han sjöng om en annan framtid, en annan tillvaro, och han var en befrielse ut ifrån den stora villan med de exakta krukväxterna i de välputsade stora valvfönstren.

Ibland dämpade hon belysningen i lägenheten med någon handduk kring de nakna glödlamporna och satte på sig rena kläder ur den tvätthög som spridit sig över hela klädkammargolvet. Dagar då hon ville förändra allt, återgå, bli Eva-Marie igen. Föräldrarna lovade henne allt, precis allt, om hon först genomgick en dyr rehabiliteringskurs för rika alkoholister på ett diskret hem, för hon behövde fernissas upp för att få stiga in genom den tröskeln igen. Modern hade tagit henne om armen och sagt vädjande att hon måste komma hem, komma bort ifrån den tillvaro hon förde och att hon förstod väl att hela bygden skulle prata om VD:n för fabriken hade löst folk i huset? Hon var välkommen, utan Clas. Det var senast hon träffade modern, och det var fem år sedan. Det var innan spriten egentligen hade förlöst henne i de förlåtande dimmorna, innan hon hade utvecklat sin konst att bli det föräldrarna redan anklagat henne för att vara, alkoholist. Precis som hon hade behärskat spelet i de fina salongerna hade åren av kuvad anpassning gjort att hon nu kunde vara Maria till total fulländning. Sjaskiga Maria som ingen längre ställde några krav på, bara Maria.

Ögonen blev ibland dimmiga av fallna tårar då hon visste att det var en död väg. Aldrig, aldrig att hon kunde återvända till sin hemstad och ta sin plats i familjens umgänge. Det var mycket enklare att bara fortsätta vara Maria. Maria som blev accepterad i sina kretsar som den hon var. Maria som var osynlig i samhällets ögon, som levde i ett utanförskap i gemenskap med sina likar.

På eftermiddagarna satt hon och Tjejen i kvarterets lilla park, dit som en osynlig skylt förkunnade att alla bänkar redan var reserverade för alkoholister, hemlösa och narkomaner. "Om ni sitter där, sitter ni aldrig här" och så var det ingen grupp som närmade sig den andre. Parken omgärdades av gröna höga häckar. Ibland dagdrömde Maria om att hon och Tjejen åter igen var Eva-Marie och labradoren med stamtavla i sex led som satt i sin egen privata trädgård. Den tanken kunde locka fram ett småleende på hennes läppar där mungiporna redan format vassa nedåtkurvor mot hakan. Hon hade alltid tyckt om trädgårdar och hade en dag då hon känt sig på riktigt gott humör hittat en spade från parkförvaltningen och blivit alldeles salig. Hon hade tagit några tjugor ur Clas plånbok genom att försiktigt pilla ur den ur hans bakficka där han låg över vardagsrumssoffan och sov med benen vilandes på golvet. Med en energi och en spänning hade hon gått in på ICA och lagt fram sina några lökar samtidigt som hon med smutsiga sorgkanter sträckt fram sina vanliga pantkvitton från ölen. Expediten hade högdraget och lätt nedlåtande stirrat på henne under avmätt tystnad och sagt högt inför den ringlande kön "Jaha, så det blir tulpaner i vår?", mycket väl medveten om att folk som Maria inte hade rabatter. Maria var van, inte ens det kunde nedslå henne. Ivrigt hade hon börjat gräva i jorden i rabatten som var het av den sista septembersolen, så gärna ville hon för en gång skull se något växa, något som var hennes. Åt helvete med parkförvaltningen tänkte hon. Aldrig hade de någonsin brytt sig om att plantera något i alkisarnas park.

Maria satt ofta i parken nykter. Grå och osynlig satt hon där med Tjejen som brukade fånga getingar och vaksamt betrakta gråsparvarna. Där var hon oftast ifred med sina tankar. Dem kunde ingen ta ifrån henne. Ibland brukade friden brista när hon vaksamt som en fågel hörde hur en förbipasserande främling viskade eller pratade om henne. De talade sällan till henne, bara om henne. Hon lyssnade sällan utan stängde av. Hon visste ju ändå vad de sa. De brydde sig ingenting om henne för hon var en människospillra som man genast såg vad hon gick för. Vad de förfärade sig över var att hon hade en hund. Att hon drog Tjejen med sig i sitt säkerligen valda missbruk. Men idag svalde Maria. De visste ingenting. Hon tittade ned i marken och kände då pustar av sin egen fräna odör blandas med vinden. Tjejen som genast kände av hennes nya skamsna sinnesstämning slickade varmt och tröstande hennes handflata. Tjejens varma tunga slickade omsorgsfullt och troget sin mattes salta hand. Salt för att hon trotsigt torkat sina tårar med handens baksida och den klumpigt påmålade mascaran streckat sig mot pannan. Hon klarade inte av att de stirrade. Inte idag.

"Yesterday, all my troubles seems so far away" skrålade hon några ensamma timmar senare berusat för att komma undan sig själv och de smärtsamma tankarna i nuet. Yesterday... Nu var hon åter bara en skrålande alkis utan sårbarhet och det tycktes lugna hennes åskådare. Tjejen lade sig under bänken och somnade. Nu syntes hon inte och ingen fäste därmed längre någon vikt vid Marias trotsiga uppenbarelse.

Det blev sen kväll. Maria gick precis som hon brukade ned till den lilla vattenfontänen med en tom ölburk som hon fyllde med vatten. 50 centiliter till tulpanerna. Hon vattnade omsorgsfullt tre gånger. Nu var hon klar för dagen. Maria och tjejen rörde sig långsamt tillbaka mot porten. Hon fumlade med låset. Tjejen viftade ivrigt med svansen. Lika glad över att få komma hem som att få komma ut.

Inne kände Maria genast i atmosfären att något var fel. Tjejen morrade. Det var mörkt i hallen och hon såg ingenting men kände en påtaglig fara. Tjejens morrande övergick i ett förtvivlat gnäll då en välriktad brutal spark nådde sitt mål. Maria snarare förnimmade än såg hur hunden kröp in på golvet i klädkammaren. Den hade varit med förr. Det hade Maria också. "En gång älskade jag den här mannen" hann hon tänka innan de obscena orden haglade och hon låg nedsparkad på hallgolvet, fortfarande med jacka och skor på och kände blodsmak i munnen.

"Din jävla överklasshora, vart har du varit och med vem, ditt jävla fyllo" Marias sinnen var på helspänn och den rena överlevnadsinstinkten bröt igenom den lätt onyktra dimman. Hon försökte att svara men det blev bara ett sludder då läppen var spräckt. Det sved. Men det var bara ytligt. Det var bara hon, alkisen Maria som blev slagen. Den andra kvinnan Eva-Maria bestämde sig i just den sekunden att hon inte stod ut längre i sin egen tillvaro. Hon stängde ute smärtan medan slagen haglade över hennes huvud, bröstkorg och rygg.

Inom sig kände hon ett sådant förakt över sig själv för att hon tillät sin hund att bli slagen, att hon inte lämnat tillvaron med en ömsom sentimental ömsom brutal "husse". Clas brukade vilja närma sig Tjejen ibland precis när hans rus av heroinet började ge sig tillkänna, han ville då klappa och vara snäll. Men Tjejen vars instinkt och erfarenhet berättade att de händerna kunde göra henne illa brukade dra sig undan och försvinna. Hunden som levde i Marias liv visste bättre. Maria hade bara Clas och Tjejen. Tjejen hade bara Maria.

Han satt diskret och löste korsord framför mig. När jag satte mig på en bänk strax intill tittade han inte upp. Jag studerade honom ogenerat och gick igenom hans utstyrsel bit för bit. På fötterna hade han slitna skor, så slitna att det föreföll vara hans enda par. Byxorna var av "gubbmodell" och de fick mig att fundera över anledningen till att många obemedlade personer föredrar lite finare byxmodeller, när de egentligen lika väl kunde gå klädda i träningsbyxor. Kanske är det ett sista sätt att få lite självrespekt. Han satt där lugnt och stilla med fransiga ärmar, trådsliten var ett milt ord för hans uppenbarelse. Han satt där på en bänk en bit ifrån centrum, en trådsliten äldre man med rynkigt ansikte. Jag blev förvånad när min blick hade zoomat över hela honom och slutligen stannat vid hans händer. Han höll nämligen en tidning som vilade i luften mot hans knä. Jag insåg att hans sysselsättning denna dag som alla andra, var att lösa korsord. Jag reagerade på det. Sedan skämdes jag över min egen reaktion. Jag hade på något sätt inte tänkt mig att någon som befann sig i den uppenbart utsatta situation som den här gubben befann sig i, skulle vara road, eller ens kunna lösa korsord. Men varför inte? Egentligen. Det var ju hans liv, hans vardag, hans sätt att döda tiden. Och vem vet - han kanske till och med var duktig på det? Han berörde mig då han föreföll så oberörd själv inför den lott han fått i livet. Lugnt, nyktert och helt koncentrerad satt han där i sina malätna kläder och brydde sig inte om världen susade förbi. Han bara fanns utan att någon egentligen såg honom. Och förmodligen var han en fena på korsord.

Christine-Angelique

Den hemlöse och hunden. De satt där till allmän beskådan. Mitt på Drottninggatan centralt i Stockholm satt de där, lutade mot varandra. En trasig jackärm låg valhänt om hundens hals. Halsen som var lite sträv, något smutsig, prydd med ett brunt vanligt skinnhalsband. Paret levde i nuet. De fanns där i sin egen värld. Dit bara andra hemlösa fick tillträde. De levde i ett slags utanförskap där omvärldens blickar uttryckte förfäran, avsky och vämjelse.

Hunden var inte mager. Han for inte illa. Hunden älskade sin husse och slickade honom tillgivet i ansiktet när alla människor frös honom ute. Det syntes spår av att de hade delat på en hamburgare, och i kartongen hade hunden vatten.

Jag såg det positiva i den här hundens tillvaro. Detta för att jag kände hunden. Jag hade blivit vän med hans husse. Tack vare att jag kunnat bidra med gratis hundfoder under en ganska lång tid hade jag och hundens husse uppnått ett samförstånd. Vi hade ett gemensamt intresse: hans hund. Därför dömde jag honom inte, jag gav honom inga pekpinnar. Jag serverade inga moralkakor, inte ens de dagar då mannens andedräkt var unken som ett bevis på gårdagens äventyr. Eller efter en kall natt då man som uteliggare blir stärkt av hembränt.

Första gången jag träffade på mannen och hans hund, det var när de satt på Stureplan. Hunden var lös och genom knappt synliga gester fick han hunden till att sätta sig bredvid honom och sitta stilla. Det fanns ett samförstånd dem emellan. En jättesnäll hund, och en jättesnäll husse. Fast de flesta gick ändå omvägar för mannens kläder var fläckiga och slitna, han hade några tillhörigheter i trasiga plastpåsar, och därför kunde omvärlden anta att hans hund kunde vara farlig.

Det var en bister vinterdag och jag hade satt mig ned på huk bredvid dem och ställt den frågan som andra tänkte inom sig: "Har du hunden med dig för att få sympati och öka mynten i skålen?" Jag tittade honom direkt in i ögonen samtidigt som jag kramade om hundens hals och lät honom slicka mig i ansiktet. Istället för att svara på frågan frågade han mig om jag frös. Innan jag hann svara sträckte han ned handen i en av sina påsar och räckte mig ett par lovikavantar som lån. Jag hade gått på stan utan handskar och händerna var svagt lila. Och det hade den snälle hemlöse mannen sett.

Efter vårt första möte blev vi vänner. Ett omaka par kan tyckas. Men varje gång jag kom med foder småpratade vi en lång stund. Ibland hade jag med mig hembakt bröd, och sällan har någon uppskattat mina skapelser och berömt smaken som min hemlöse vän.

Om du bor i Stockholm har du kanske någon gång passerat min hemlöse vän. Du kan ha dömt ut honom och hans hundägandeskap. Men han gör sitt allra bästa. Och hans hund älskar honom. Vi två har kommit varandra så nära att han med ansiktet förvridet av gråt har berättat sin levnadshistoria. Hans hund är hans bundsförvant, hans bästa vän, det han har kvar att leva för.

Prata med honom nästa gång. Du kommer att bli överraskad.

Jag lämnade en halvblind, äldre, ensam, utblottad och något förvirrad man på Centralstationen för några månader sedan. Det är inget jag är stolt över. Han sällade sig fogligt till den skara av förtappade och vilsna själar som redan satt där. De som ser mer stengolv än möter folks blickar. De som sitter av sin tid. Han satte sig, lite mer nedbruten när jag gick ifrån honom än när jag mötte honom. Han hade liksom vaknat upp, nästan glidit in i en vanlig persons tillvaro, för att sedan förpassas tillbaka till sin egen livsstil.

Mannen var naturligtvis någons släkting. Anhöriga som passivt väntade på att han skulle ”ta tag i sitt liv”, ”förändra sig”, eller alternativt; ”bli en normal person som man inte behöver skämmas över”.

Min känsla uppfattade mannens ångest, hans slitna självförakt, hans medvetenhet om att han i de flestas ögon redan var uträknad, på dekis. Det var ju så uppenbart. Han visade alla synliga tecken på det eftersom han var skamfilad i kropp och själ.

Mannen var lite för utåtagerande för att passa in i ledet bland de välanpassade, han var lite för skränig för att förpassa obemärkt, och lite för smutsig och illaluktandes för att någon skulle komma riktigt nära. Själv var jag trött, för dagen osminkad och med håret flygandes. Trots detta såg jag i omvärldens hastiga granskning och bedömning av situationen att man likt rovfåglar ville utröna vad då jag kunde ha för problem som så öppet gick i mannens sällskap. Var jag beroende av droger måntro, var mannen min far, eller var jag till och med en förtappad prostituerad som var på väg med en kund?

Bara för att vi gick i sällskap syntes kontrasten, emedan jag hade varit osynlig om jag förstrött gått i egna tankar, och mannen mer än osynlig trots att han förgäves sökte någons uppmärksamhet.

Sanningen var så enkel. Jag råkade ramla över hans livsöde när jag satt på ett Intercitytåg. För in i kupen ramlade han ju in. Muttrandes högt för sig själv, ivrigt gestikulerandes och med höga svordomar kom han med den slitna träningsväskan som skalpande kompis på livets irrfärd. Väskans klirrande avslöjade hastigt hans samhällsstatus.

Hans uppenbarelse roade mig först. Främst för att jag fick se mina medpassagerares reaktioner, hur de var så noga med att de inte skulle uppfatta honom som annorlunda. De lågmälda samtalen upphörde i femton sekunder emedan människorna samlade sina intryck för att på en osynlig signal stänga ute mannen ur sitt medvetande. Utan att märka det själva blev människorna lite mer forcerade, de lutade sig lite närmre varandra, artikulerade lite tydligare och blev noga med att bli upptagna och uppslukade i ett samtal. De som satt var för sig blev med ens överdrivet intresserade av omgivningen utanför fönstret eller tidningen, boken, ja vad som helst som kunde indikera att de också var ointrängliga.

Mannen som gick på var så medveten. Han var säkerligen van vid att bli bemött med omärkliga reaktioner, och kunde läsa deras signaler. Däremot kunde inte de läsa hans, vilket gav honom ett övertag. Jag blev road. Såg en glimt i hans ögon, och studerade honom innan han studerade mig.

Jag såg honom som en omisskännlig rubrikskapare. Den slitna uppenbarelsen personifierade mina medpassagerares fasa för ”den förtappade kanske farliga människan”. Min hastiga bedömning var dock att han var gammal, trött och oförarglig men i trasig förpackning. Jag såg på andras minspel och blickar att han var en tafflig figur som man behövde akta sig för. Hur de nu kunde veta det utan närmare bekantskap. Kollektivt frös man ju ut honom för att inte bli inblandad. Jag var nog den enda som mötte hans blick, fastän alla i kupen noterade honom med olika grader av påtvingad nonchalans.

Den allmänna fegheten och känslan av kollektiv utfrysning från fristående personer men som nu bildade en sammansvetsad grupp av ”normala människor”, förenade i sin rädsla och olust, fick mig att titta rakt in i mannens ögon och möta hans själ. Jag hade ingen bedömning i min blick, ingen rädsla, ingen oro, utan mötte honom precis som varje människa, oavsett förpackning borde kunna få bli bemött, med medmänsklig värme. Det tar sådan liten tid att ge. Det är inte förbehållet vissa, bara de som är goda samhällsmedborgare, att få något som egentligen är gratis att ge. Inte i min värld. Och det gör mig så ledsen att se hur ensam jag är om den värderingen om man ser hur välanpassade samhällsmedborgare bemöter dem som så förtvivlat desperat är i störst behov av ett vänligt ord.

Den trasiga mannen valde naturligtvis strategiskt platsen som gav honom störst inflytande över en fortsatt bekantskap med mig – tvärs över gången, rakt i mitt blickfång. Utan platsbiljett satte han sig sonika ned. Han kunde de osynliga spelreglerna. Men han visste inte om att vi var på samma spelplan. Det var en utmaning.

Lugnt lät jag honom ta det första schackdraget på livets bräde med dess blandade pjäser. Han överraskade mig. Han gjorde ett brutalt första drag. Stint stirrandes, med en provocerande utmaning väste han lite överdrivet ondskefullt att han minsann hade haft en drever som han hade strypt. Jag skrattade inom mig. Jag tyckte redan om honom. Effekten hans barska uttalande fick på mina inte ont anandes medpassagerare var obetalbar. På samma gång gick ett sting av snabb smärta genom min kropp, för jag insåg hur långt han hade kommit ifrån andra människor när han var tvungen till ett sådant utspel för att bli sedd. Jag funderade lite snabbt över det och när jag till synes inte reagerade nämnbart över upplysningen som fått väskor att förflyttas närmre kvinnoben kunde han inte låta bli, utan lutade sig fram och frågade med lite högre röst, med ett bryskare tonfall om byrackan jag hade bredvid mig kunde bitas. Jag tittade honom då rakt in i ögonen. De grå ögonen, lite rödsprängda i kanterna som plirade under den slitna bruna hatten med fettfläckar. Jag log. Jag bara tittade lugnt och log samtidigt som min hand smekte min hunds öron.

Mitt betraktande gjorde nu honom förvirrad. Han föll ur sin roll som brutal sälle för ett ögonblick innan han återfick fattningen. Han var ju så väl medveten om kupens frusna tystnad, att han med två meningar fångat dem alla i sitt grepp, och kunde inte riktigt släppa den entre han hade gett dig själv. Han var en skådespelare ut i fingerspetsarna. Över sextio år, men fortfarande lekte han pojken som blivit gangster. Han var av segt virke.

Det tog femton minuter för honom att slappna av och glömma åhörarna. Till en början talade han för hela kupen, men alltefter vårt samtal löpte på, och han märkte att jag struntade i resten av vagnen, vågade han följa mitt exempel. De andra passagerarna mötte fortfarande inte hans blick. Mig sneglade dock nu flera på, och några stirrade rakt på mig så om de med blickarnas makt skulle varna mig för att hamna i dåligt sällskap. Jag tyckte synd om dem, som var så fega och inslutna i sin egen värld, sin isolerade bubbla, där så många skuggor hotade dem.

När vi 45 minuter senare steg tåget på Centralstationen var vi vänner. Han litade inte riktigt på mig. Jag litade på honom. Vi var ett omaka par. Jag hade tid. Så jag gav honom fyra timmar av mitt liv, för att sedan gå vidare på skilda håll.

Det var rörande hur mycket han uppskattade att en okänd kvinna tog sig den tiden, utan att kräva något i gengäld. Det var så givande att få se omvärlden genom hans ögon dessa timmar, och få inblick i hur ensam man kan bli när man egentligen är som omgiven av mest människor.

När man är helt utanför samhället kan hoppet stå till en samlingsplats där det cirkulerar många människor. Man blir mer och mer utanför samhället ju mer blickar som viker undan, och till slut blir ens egen betydelse, den roll som blivit över det enda man kan göra till fulländning. Som luffare kan det bli en livsuppgift att fullfölja det som alla  tror, misstänker eller vet. När man är utesluten ur mänsklig gemenskap blir man ensam. Men man blir mindre ensam om man som en soloartist gör det som alla ändå förväntar sig.

Det spelar ingen roll om man är politiker eller utslagen, det är svårt att gå från det fack vi har blivit tilldelades oss från andra människor. Egentligen är vi alla människor så oerhört lika, men de flesta vill alltid identifiera sig med den som står högre upp, i sin strävan att hela tiden avancera. Vad man inte tänker på att de som egentligen kan berätta något om livet, om motgångar och upplevelser, den som man kan göra något av för att undvika egna fallgropar under resans gång, det är de som så markant har hamnat utanför. Men den elitism som inte bara finns i en enstaka tågvagn på ett intercitytåg den präglar så många människor, i både tanke, skepnad och ord. Därför kändes mina fyra timmar på Centralstationen så viktiga.

Jag kände och såg att det blev en chockartad brytning för min nya bekantskap när jag berättade att vi skulle skiljas åt. Han var så törstig efter närhet, bekräftelse, att bli sedd utan att behöva spela en överdriven roll och vara ensam publik ur ett fågelperspektiv. Hans blick hade nu förändrats och blivit mjuk. Jag visste mycket om hans liv, hade fått förtroenden. Han visste inte så mycket om mitt, för det hade varit viktigare för honom att få tala än att lyssna. Han hade ingen fast adress, inga släktingar som ville ta emot honom längre, och hade sina tillhörigheter i sin väska. Jag blev rörd när han vecklade upp en grå ylletröja med vita renar på som han i en stum gest av vänlighet ville att jag skulle ha. Jag tog inte emot den. Vad jag tog emot är hans eget nedplitade visdomsord som han skrev och så ivrigt ville att jag skulle få läsa. Världen genom hans ögon får liv genom hans ord som följer:

”MIMOSIA GÅR ATT ÄTA MEN KÄNSLOR ÄR STARKARE ÄN SJÄLVAA FAN”

”MÅNDE VARA DE HELIGA SOM SKOR SIG PÅ ANDRAS BEKOSTNAD UTAN FÖRBRÅELSER”

 ”DET GÅR EJ GÖRA AV SEJ SJÄLV FODRAS FANTASTAIA KÄNSLOR FÖR ATT KUNNA VARA TILLSAMMANS PÅ GOTT OCH ONT”

Han hade ett budskap som ingen lyssnar på.

Christine-Angelique